Har funderat väldigt mycket på det på senaste tiden.
Det är en ständig kamp.
Har kanske aldrig varit världsmästare på det där med att tycka om min själv men med hjälp från mina fantastiska släktingar, familj och vänner så har jag i alla fall accepterat vem jag är.
Naturligtvis går det upp och ner. Jag har stunder då jag definitivt tycker om mig själv och mitt liv men andra stunder.. not so much.
Det är liksom så mycket kring en själv som man måste finna sig i.
Det är bara jag i hela världen som måste bära med sig min bakgrund och allt jag varit med om. Det är bara jag i hela världen som varenda sekund av dagen, hela livet måste stå ut med mitt sällskap. Och hur ska man då överleva de stunder så man inte står ut med sig själv? Det går ju inte att komma ifrån sig liksom.. Visst man kan sova.. då är jaget, i alla fall det jaget man är mindre förtjust i, inte lika närvarande. Men man kommer ju ingenstans genom att dra täcket över huvudet så fort det blir jobbigt.

Jag har det inte ens särskilt jobbigt. Som svensk får man ju inte ha det för bra uppenbarligen. Men jag har det verkligen riktigt bra om man tänker efter. Jag har en helt fantastisk familj, föräldrar som älskar mig över allt annat och stöttar mig varje sekund av mitt liv. En storasyster som jag alltid kan prata med och en tvillingbror som är min bästa vän. I alla de tjugo år jag levt har det varit vi tre mot världen. Det utgör en bra grund för att ha ett bra liv och jag har verkligen haft världens bästa uppväxt. Jag har pratat med en del kompisar om det på senaste tiden och trodde att alla var nöjda med sin uppväxt bara för att den är som den är liksom, men jag insåg ju ganska snabbt att så inte är fallet. Och ändå vet jag att det inte finns någonting i min uppväxt som jag skulle vilja ändra på. Inte något mina föräldrar gjort i sina försök att uppfostra mig som jag tycker varit fel eller omdömeslöst.

Och jag har inte bara en fantastisk familj, jag har en helt underbar, stor släkt som gett mig och mina syskon villkorslös kärlek, alltid. Jag har gudföräldrar som jag inte förstår hur jag skulle klara mig utan. Ulrika min första gudmor som nu inte bara har gett mig en plats att bo på utan också funnits där för mig i vått och tort. Sandra och Johan som kom in i bilden (som gudföräldrar alltså) lite senare men som i mångt och mycket numera känns som mina extraföräldrar. Har hela mitt liv planerat för Johans framtida fru men kunde aldrig drömma om att det skulle bli ett så fantastiskt val som Sandra. Kan prata med henne om saker jag inte ens kan prata med mina föräldrar eller ibland ens komisar om. Hon förstår mig och min sjukdomsbild som ingen annan och det har hjälpt mig enormt mycket att acceptera den delen av mitt liv. Men det är liksom inte bara det. Alla behöver en vuxen utomstående som inte är ens förälder tror jag. Någon som kan fånga en när föräldrarnas styrka inte räcker till.
Nu åker hon också med mig till USA för att hjälpa mig där och se till att jag kommer på plats.
Jag får bara så mycket kärlek från alla runt omkring mig hela tiden och det är fantastiskt.

Under tjugo år samlar man också på sig en hel del vänskap. 19 år gammal vänskap som den jag har med familjevänner som Christoffer. 17 år gammal vänskap som den jag har med Amanda. 10 år gammal vänskap som den jag har med Sofie, Angelica och Åsa. 7 år gammal vänskap som den jag har med Emmelie och Jennifer. 5 år gammal vänskap som den jag har med Carro, Jennah, Amanda, Matilda, Maria och alla mina fantastiska rockgrabbar. 4 år gammal vänskap som den jag har med alla underbara vänner från VRG.
Allt detta gör också mitt liv så fullt med kärlek.

Människor i ens närhet betyder otroligt mycket när det gäller att överleva ett liv i sitt eget sällskap tror jag. Någonstans är det nog en naiv lögn att man klarar sig själv. Man behöver att andra tycker om en för att klara av att tycka om sig själv tror jag.. jag behöver i alla fall det. Och uppenbarligen har jag ju många som tycker om mig, right? Varför är det då så svårt att tycka om sig själv? Att acceptera den man är, det utseende man har och det liv man lever. Man ska inte behöva argumentera med sig själv om varför man är bra eller dålig. Man ska bara kunna tro, tänka och tycka att man är bra. Det är så lätt att älska andra och så svårt att älska sig själv.

Men jag försöker och jag kommer fortsätta försöka tills den dag jag dör och jag hoppas att denna inre kamp så småningom får vila. Att den kärlek som jag så enkelt och villkorslöst känner till folk i min närhet också ska komma lika naturligt när det gäller att älska sig själv.
Men just nu är det svårt.

Lägger in ännu en genialisk text av lady gaga och försöker tro på att budskapet gäller mig lika mycket som jag är övertygad om att det gäller alla andra i världen.