Jeez, just nu är allt så jvla motigt.
Har varit så sjukt mycket att fixa med och stå i så länge nu.
Börjar tröttna. Hoppas verkligen det är mödan värt.

Just nu vill jag dock bara lägga mig ner och dra täcker över huvudet i ett par månader. Jag orkar inte mer.
Det är bara kämpa kämpa, gör ditten gör datten. Gah jag blir tokig.
Och som spyflugor på denna kladdiga gräddtårta är det en massa annat som också är piss just nu. En av mina närmsta vänner mår sämst och det finns ingenting jag kan göra. Det är hemskt, bara hemskt, när någon man bryr sig så mycket om mår dåligt. Och hon är för övrigt inte den enda i min närhet som mår dåligt just nu. Det finns andra också och jag är bara.. maktlöst.
Jobbet går sämst. Jag trivs såklart fortfarande jättemycket på båda mina arbetsplatser men jobbet påverkas naturligtvis av mitt humör (som är sämst eftersom allt annat är så jobbigt). Man hamnar liksom i en ond spiral. Jag har inte ens någon aning om vad jag sitter och skiver just nu. Måste allt vara så jvla svårt?

Jag längtar bara tills allt detta slit är över. Kanske får man sin belöning då. Kanske inte.

Är dessutom så frbannat trött på detta kortisonsvullna ansikte jag tvingas möta i spegeln varje dag. Vill inte se ut såhär, orkar inte, VILL INTE, okej? Inte konstigt att man tröttnar när man inte orkar med sitt eget sällskap.

Ska skriva en sån där grej som man kanske inte ska skriva på internet utan bara sitta i ett hörn och känna. Men jag skriver det ändå. Jag känner mig ensam. Jag har mina vänner och föräldrar och dom är såklart underbara. Men det var så oänligt länge sedan jag kände det där nu. Ni vet, den där kärleken liksom. Men who needs it? Har klarat mig utan så länge nu, kan väl lika gärna klara mig ett tag till, right?

Självklart vet jag varför allt rasar ihop över mig just denna dag. Har ju bara väntat på det och jag var beredd. Men fan vad ont det gör ändå.

Orkar inte skriva något om vad jag gjort de senaste dagarna. Orkar bara inte. Ska stoppa huvudet i frysen eller något istället.

Peace out