Vad allt annat slutar spela roll den där sekunden när en människa lämnar vår jord, är det inte så?

Här sitter man och klagar över att man missar sitt favoritprogram på tv eller att resan hem tar överdrivet lång tid, när någonstans på jorden är det en människa som dör? Någonstans sitter anhöriga och gråter.
Jag vet att dödsfall verkligen händer hela tiden och de flesta uppmärksammas inte (av just mig i alla fall då jag inte känner till alla människor på jorden) men vissa icke-närstående uppmärksammas ju i allla fall, och då talar jag förstås om när personer kända för allmänheten dör.

Denna helg har inte bara en, utan två, extremt begåvade personer lämnat jordelivet bakom sig.
Först Lena Nyman, en fantastisk skådespelerska som tog det svenska skådespeleriet till oanade höjder om ni frågar mig.
Och nu har även Gary Moore oväntat gett sig av från denna jord. En otrolig gitarrist och musiker som har lämnat tydliga fotspår i musikhistorien.

Om man får ge en liten personlig koppling, för sådana finns ju alltid ändå.
Lena Nyman är för mig först och främst karaktären Frida i Släpp fångarna låss (det är vår!). En underbar film med fantastiska skådespelarinsatser (Tage Danielsson, Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman mfl. medverkar, hallå!).

En annan helt oslagbar prestation av henne är när hon spelar den autistiska dottern i Ingmar Bergmans Höstsonaten!

Men är man inte lika film och skådistokig som jag kanske man mest har en relation till Lena Nyman som Lovis i Ronja Rövardotter för det är väl en film och en karaktär som inte kan ha undgått någon!

Lena Nyman

Vad det gäller Gary Moore så är min första anknytning till honom den att en av de första skivor jag köpte faktiskt var av honom. Jag var riktigt liten och tittade på tv med min pappa, hans födelsedag närmade sig och en reklam för en samlingsskiva av Gary Moore spelades konstant på tv, en skiva som min pappa nämnde att han önskade sig. En liten Signe släpade med sig mamma till närmsta affär och köpte snabbt skivan av den där håriga, häftiga gitarristen som står ensam med sin elgitarr på ett berg (alla har nog sett dessa scener).

Skivan blev pappas och spelades sen ett tag ofta hemma hos oss, och där börjar alltså min historia med Gary Moore.

Gary Moore

Efter denna långa utläggning finns det bara en sak kvar att säga. Vila i frid.