Jag och Nathalie har många gånger diskuterad hur opraktiskt det egentligen är att vi växte upp med drömmen om att bli skådis. Vad mycket enklare det hade varit om det inte fanns någonting som intresserade en mer i världen än till exempel folks tänder (då kunde man bli tandläkare) eller frukt (då kunde man bli fruktförsäljare) eller mat (då kunde man bli kock). Men teater? Då säger ni säkert "då kunde man bli skådespelare". Men gott folk, det är inte bara att bli. Det finns i princip ingenting svårare än att slå igenom i kulturbranchen (musiker, skådis, konstnär, you name it).

Minns när jag som barn insåg att det var skådespelerska jag ville bli och jag frågade min moster, som jobbat i branchen i många år om hon hade några råd och tips till mig. Hon svarade "jag har ett råd, byt branch".
Dessvärre var intresset redan väckt och rådet kom försent. Nu finns det liksom ingen återvändo. Skulle vilja träffa en enda hängiven skådis, musiker eller konstnär som kunde vända tillbaka när drömmen redan var planterad i skallen. Det går liksom bara inte.

Det finns så mycket fördomar kring teateryrket. Folk som väljer teaterprogrammet på gymnasiet till exempel. Åttio procent tror att det är ett lätt sätt att fördriva tre år, att man bara leker. Andra vill synas på tv för att då tjänar man pengar och gifter sig med nån snygg kille. Men hallåå??

Att spela teater är ingen lek. Det är sjukt svårt, kräver en massa talang och framför allt hårt arbete. Som skådis (precis som musiker och konstnärer) kan man aldrig ge mindre än hundra procent för då blir det inte bra, så enkelt är det. Något annat jag och Nathalie kom fram till var att man inom kulturbranchen aldrig går säker. Med undandag för Johnny Depp och några få andra (som skulle kunna göra femton dåliga filmer på rad och ändå bli anlitade) innebär ett bad preformance att man är slut, körd, ute. Man måste alltid vara bra, annars blir man utbytt! På så vis är det en enda kamp, målet är inte att bli anställd på den där teater eller få den där rollen utan att sen lyckas hålla sig kvar där. Att kunna försörja sig i någon mån på det man älskar.

Personligen känner jag att jag skulle kunna jobba med vad som helst om det innebar att jag ändå fick spela teater varje dag, hur lite pengar jag än tjänade.

Men men, nog om det filosofiska. Har bara insett att jag har valt ungefär världens svåraste yrke och att det inte finns någon återvändo. Men jag har också insett att hur det än blir och vare sig jag någon gång får chansen att faktiskt arbeta med detta eller inte så kommer jag ha sjukt kul på vägen för att jag får hålla på med det jag älskar!

Ett led på vägen mot skådespelarlyckan var att söka teaterhögskolan i Göteborg. Kan säga på en gång att varken jag eller Nathalie kom in men men! Det var bara en sak jag tänkte innan och som jag sa till Nathalie, hur det än går och vad dom än tycker så är huvudsaken att jag, i de tre minuter jag är där inne hos juryn, är Eliza. Och banne mig, det var jag! (för er som inte hajar så körde jag en monolog ur Bernard Shaws Pygmalion). Det gick inte vägen och juryn kanske hatade det men Eliza Doolitle befann sig i alla fall i det rummet, punk slut! Såg ju inte Nathalies audition men jag är övertygad om att Göteborg även hade besök av Estelle (från Inför lyckta dörrar av J P Sartre), så det så!
Vi bodde för övrigt på ett fint hotell mellan skolan och stationen (hotell Allén) och träffade många fina människor både från skolan och andra som gjorde provet. Allt som allt en mycket bra resa!

Nu har jag och mami tjejkväll på värmdö (hannes är hos frejps i lund och pappa är på gitarrmässa med beppo!)

Imorgon blir det nacka forum och sen hem till danderyd och OSCARSGALAN!